är borta från åkern. Det som jag har längtat efter, det enda som ligger kvar nu är halmen. Vilket betyder att man kan köra fullt ös mellan halmsträngarna.

Såklart också det jag ska göra med min vackraste idag.
Mamma ska få fotografera oss och jag vill bara ha bilder som det skriker lycka om.

Bilder som ska skickas efter och få utskriva till foton.

skolan funkar bra. Klassen är bra. Skollivet är bra. Men det är det enda som är bra..

Men livet utanför är en enda stor röra. Beslutet är fattat, det som är kvar nu är det där samtalet som ingen djurägare vill göra. Samtalet där man lägger sin älskade liv i händerna på någon annan, samtalet som säger att det är dags, dags för min älskade att passera till de evigt gröna ängarna. samtalet som är så nära men så långt bort. samtalet som säger, Ta min älskade, riv mitt hjärta i bitar.

det gör ont, tårar rinner var dag. All vaken tid går tankarna på hur det kommer bli sen? hur kommer det kännas, när kommer det lägga sig? När förstår man vad som faktiskt har hänt?

Jag älskar henne, hon är mitt allt, hon är den som äger mitt hjärta. Hon är mitt hjärta. Hon är den som tröstat. Det gör ont att gå till stallet, det gör ont att se henne i hagen. Det kommer aldrig mer bli detsamma igen.

 





My love, My life.